Ett rotat pilgrimskap
En ung man vid namn Benediktus flydde storstadens ljud för att söka Gud i ensamhet i en grotta. Efter en tid där tog han an sig kallelsen att leda ett stort kloster i närheten, en uppgift som han enligt utsago inte utförde till munkarnas glädje. Han återvände till sin grotta i utkanten av civilisationen, där de stora klosterväckelserna alltid börjat. Det var där, utan att försöka, som människor började söka upp honom, och efter ett tag så fann han sig omgiven av ett antal bröder som ville börja leva i kloster. Benediktus insåg att hans uppgift som klostergrundare var två: ett att stå fast rotad i den tradition som burit de tidigare klostren i historien, men sin samtids kyrka hade tappat fokus och gått vilse någonstans, därför behövde han också stå med en fot i det utforskande, söka nya sätt, och låta det Gud ville göra nu påverka vägen framåt. Efter ett tag formulerade han den klosterregel som sedan dess har fått stå som mall för i stort sätt alla kloster i väst sedan dess. I inledningen naglar han fast vad varje klosters uppgift är: ”Vi har att grunda en skola i Herrens tjänst.”
I tider av stor torka eller förvirring kring sitt uppdrag har kyrkan alltid behövt klosterrörelsenas exempel och utmaning. När kyrkan allt för mycket gjorde sig hemmastad i de fina kvarteren och korridorerna, kom klostren som en slags profetisk röst från män och kvinnor som sökt sig till imperiets utkanter. Klosterörelsens protest övergick aldrig till splittring, de var väl medvetna om att de inte var ”bättre” lärjungar eller en mer ”sannare form” av kyrka. Därför bildade de inte nya kyrkor, istället stod de fast rotade i Kyrkan och visade gång på gång sitt beroende av den. Det var i denna trotsiga trohet mot Kyrkan som gjorde att klostren kunde bli livgivande för hela kyrkan, och inte bara dem som levde ett monastiskt liv.
Spola fram klockan, andra världskrigets början, i Tyskland. Protestanten Dietrich Bonhoeffer fann likt de tidiga ökenmödrarna och färderna sin Kyrkas samverkan med maktens män och en kristendom som tappat sin lojalitet till Jesus och det dubbla kärleksbudet. Svaret för kyrkans kris kom även denna gång från marginalerna, det lilla. Han grundade tillsammans med några vänner en liten gemenskap, en kommunitet av teologistudenter och präster. Han skriver om sin samtids Kyrkas utmaning såhär: ”Förnyelsen av kyrkan kommer komma från en ny typ av klosterliv, som endast har det gemensamt med det gamla, den kompromisslösa troheten mot Bergspredikans liv. Jag tror det här hög tid att samla människor för att göra detta.”
I dagens Sverige försöker kyrkorna finna sin väg i en allt mer sekulariserad vardag, de kyrkor som tidigare varit en naturlig plats i människors liv, i alla fall i form av skolavslutningar, dop och vigslar, ser sig befinna sig i marginalerna. Presentationen av lösningar har varit många, några goda, flera hopplösa. Även i detta har längtan efter ett förtätat liv i Kristi efterföljelse fötts i mångas hjärtan. Flera försök har gjorts att skapa lekmannakommuniteter och andra konstellationer ända sedan 70talet, och på 2010talet har de varit flera i Sverige. Men de flesta har dött ut, eftersom det saknats vägledning, föregående exempel och en fördjupad relation till Kyrkan. Men längtan finns kvar, både bland kyrkans präster och teologer som hos unga och gamla, män och kvinnor. Att gestalta ett liv i gemenskap med andra, inte som en protest eller något annat än församling eller kyrka, utan som en förtätning av det samma. Tänk om det kunde finnas en skola som tog på allvar denna längtan och utrustade människor till ett rotat pilgrimskap. Att både djupt få gräva där en står, i Kyrkans breda tradition/er men samtidigt våga ta (bland stapplande )steg för att utforska hur ett kristet liv kan gestaltas i en ny tid?
Vi tror att Pilgrim och Kommunitetsåret kan va en hjälp i detta. Ta ett år och våga satsa på något som varken ger stora rubriker eller kanske spektakulära mängder av människor. Men som i det lilla, vardagliga, vågar ta Bergspredikans ord på allvar, att tillsammans med andra försöka va en skola i kärleken? Att med kommunitetsgrundaren Dorothy Days ord skapa sammanhang ”som gör det lättare för människan att vara god.”
Tänk er en utbildning där du kan fördjupa sig i rötterna, och utmanas i utforskandet, få smaka på ett liv i gemenskap och få bidra med detta in i ett lokalt sammanhang